Två steg framåt o ett steg bakåt ÄR vägen framåt....

Fick såklart svar på min mammighetsfråga direkt av bästa *Bombina på bästa AFF-forumet (mina underbara internetmammor)


"Jag lyssnar ju ofta på Knattetimmen i radio, och de får ibland denna fråga (Malin Alvén o Louise Hallin är det ju). De brukar svara så här om jag fattat det rätt. Till att börja med är det helt naturligt. Och det brukar vara precis de orsaker som du nämner som ligger bakom. Det har hänt nåt omvälvande i barnets liv. Börja på dagis är jättestort. Mamma börjar jobba är också jättestort. Dessutom närmar sig våra barn den s k andra närmandefasen, runt 18 mån är piken på den. Då blir de mammiga en tid. (Ibland hör man ju tom att man ska undvika att barnen börjar på dagis runt 18 mån för att det blir en för stor påfrestning just då. Men det är inte alltid man kan styra livet så, så klart.)Det finns inget bot. Det enda som hjälper är att gå barnet till mötes. Se till att barnet får "tanka mamma" när hon kommer hem från jobbet, kanske även på natten etc, vissa barn slutar sova i egen säng den här perioden. Det ska man i så fall inte se som ett bakslag utan det är ett steg i utvecklingen. Det går helt enkelt ibland två steg framåt och ett steg "bakåt" när barn utvecklas, det ÄR vägen framåt. De brukar trösta med att pappa blir viktig lite senare, snart kommer pappiga perioder, då inte mamma duger. Då får mamma ont i hjärtat, men får stålsätta sig och vänta in nya tider. Fast sen är det ju individuellt också, vissa barn är mer mammiga eller pappiga än andra. "

*Bombina, ja hon heter eg nåt annat, var btw med mig o Charlie till Kreta i våras!